P3 Dans med dubiösa sommarintervjuer
Redaktionen för P3 Dans, aka Calle Dernulf, har i sommar försökt med ett, typ, nytt grepp genom att bjuda in några svenska producenter som fått välja låtar var under en timme. Familjen, Sebastian Ingrosso, Style of Eye och Andreas Tilliander har valt musik på temat låtar som inspirerat.
Serien började uselt och jag har lidit med Calle Dernulf särskilt i de två första progammen med Familjen och Ingrosso. Style of Eye var lite roligare medan den mer radiovane Ström-medarbetaren Andreas Tilliander gjorde det mest konsekventa urvalet av musik och också kunde uttrycka det verbalt.
Det är i och för sig ingen som begär att en musikproducent också ska ha talets gåva, musiken talar liksom för sig själv, men att det är så låg nivå på den verbala förmågan är bara förbluffande.
Inte bara att snacket var tomt — urvalet av låtar från Familjen och Ingrosso var så otroligt förväntat. Och de överraskningsmoment som lagts in var på nivån; blaha, blaha.
Johan T Karlsson, Familjen, var det absolut tommaste jag någonsin hört. Inte ens valet av en Peps Persson-låt var kul. Om Familjen inte ens har ordentlig koll på musikhistorien hur ska Johan T Karlsson då kunna göra något vettigt? Ja, det kanske är möjligt, men då måste man vara ett genialisk.
Världsstjärnan Sebastian Ingrosso har jag hört intervjuas förr, av ”tongen” i BBC Radio 1 tillsammans med Axwell och Angello. Det var en av de roligaste intervjuer jag hört och ett lyckat och viktigt framträdande av Swedish house mafia strax före jul förra året. I P3 Dans däremot var det betydligt tråkigare både i tugget och i val av låtar.
Ändå kan jag förstå Ingrosso. Han är en ”stick up kid” som LL Cool J skulle ha sagt, dvs en mot alla odds framgångrik förortskille. Nästan i alla fall. Som barn ”tvingades” han lyssna på Julio Inglesias hos farmor i Tensta medan pappa, Vito Ingrosso, körde ravepartyn med hyfsad framgång i början av 1990-talet. Vito är faktiskt viktiga för den svenska scenen, inte minst för att han visade att det gick att tjäna pengar på arrangera partyn. It’s all about bizniz när allt kommer omkring.
Det är respekt. Sebastian Ingrosso och Steve Angello har också alltid insett att ”energin” i dansmusiken är avgörande och det genomsyrar alla deras produktioner. Det har varit en absolut framgångsfaktor skulle jag vilja påstå, vid sidan av ganska spännande uppdateringar av hyfsat oväntade låtar. Konceptet känns inte lika fräscht längre, men maffian är redan i det blå så det spelar inte så stor roll. Trots det var Ingrossos val av låtar inte spännande, och särskilt inte den skamlösa lanseringen av svenska smörpopsbandet Miike Snow.
Tredje programmet höll i alla fall någon form av kvalité. Style of Eye, det vill säga Linus Eklöw, berättat hyfsat målande om sin bakgrund. Landsort, Norrland, Sundsvall, Sandviken och inte så mycket annat att göra än att skruva i studion och skjuta mygg med luftgevär, bland annat tillsamman med Tony Senghor. Lite mer spännande val av låtar också, men det är obegripligt att han valde att spela den brittiskt överhajpad La Roux. Hon är ju kass.
Andreas Tillianders val av låtar var utslutande från 1990-talet och faktiskt utsökt i sin genialiska enkelhet. Aphex Twin, finländska Pana sonic, klassisk dubtechno med Maurizio och inte minst Soundhack som strimlat ner gamla soulklassiker till syntetiskt svängig oigenkänlighet. Utmärkt namedropping också, Sleeparchive, Rekorder, Redshape. Mumma alltsammans! Mycket kewlt avslut med Suicide och Ghost Rider. Magisk energi.
Mixtra tipsar 
Lämna en kommentar